Ursprungligen var de japanska spetshundsraserna små till medelstora. Några riktigt storvuxna hundar existerade inte. I Akitaregionen användes matagiakita (medelstora björnhundar) till hundhetsning från början av 1600-talet. Från 1868 korsades rasen med tosa och mastiff. Sålunda blev akita större men spetsegenskaperna gick förlorade. Då hundkamp förbjöds 1908 blev akita ändå bevarad och utvecklad som en stor japansk ras. Följaktligen utnämndes utmärkta exemplar av akita 1931 till nationalsymbol. Under andra världskriget användes hundpälsar till militärbeklädnad. Polisen beordrade infångande och konfiskering av alla hundar utom de schäfrar som användes för militära ändamål. Några entusiaster försökte kringgå ordern genom att korsa sina hundar med schäfrar. När andra världskriget var över hade antalet akitor minskat drastiskt och fanns i tre distinkta typer: 1) matagiakita, 2) kamphundsakita och 3) schäferakita. Detta skapade en mycket förvirrad situation för rasen. Under återuppbyggnadsprocessen av rasrena akitor efter kriget upplevde hunden Kongo-go från Dewa-linjen, som uppvisade drag från mastiff och schäfer, en tillfällig men väldig popularitet. Medvetna kännare uppskattade dock inte denna typ som sant japansk och de försökte eliminera påbrå från tidigare utländska raser genom att korsa in matagiakita för att återuppbygga den ursprungliga rena rasen. De lyckades med att etablera en renrasig stam av den storvuxna ras vi känner till idag. Akita skall vara storväxt, kraftigt byggd och välbalanserad med mycket massa. Könsprägeln skall vara tydligt framträdande. Rasen skall vara mycket ståtlig, med anspråkslös värdighet och robust kroppsbyggnad.

Förhållandet mellan mankhöjd och kroppslängd (mätt från skulderled till sittbensknöl) skall vara 10:11. Tikar har dock något längre kropp än hanhundar. Temperamentet skall vara balanserat, trofast och lugnt och rasen är lättlärd. Skallens storlek skall vara i proportion till kroppen. Pannan skall vara bred med tydlig pannfåra, men utan rynkor. Stopet skall vara markerat. Nostryffeln skall vara stor och svart. Knappt och något diffust pigment accepteras endast hos vita hundar, men svart föredras alltid. Nosryggen skall vara rak. Nospartiet skall vara måttligt långt, kraftigt och brett vid basen, avtagande mot nosspetsen, dock inte till en skarp spets. Läpparna skall vara åtsmitande. Tänderna skall vara kraftiga. Saxbett. Kinderna skall vara måttligt utvecklade. Ögonen skall vara tämligen små, nästan trekantiga på grund av yttre ögonvråns uppåtlutning och måttligt brett ansatta. De skall vara mörkt bruna, ju mörkare desto bättre. Öronen skall vara tämligen små, tjocka och trekantiga med lätt rundade spetsar. Ståndöron som skall vara måttligt brett ansatta och luta framåt.

Halsen skall vara kraftig och muskulös utan hakpåsar och i harmoni med huvudet.

Ryggen skall vara plan och stark. Länden skall vara bred och muskulös

 

Bröstet skall vara djupt med väl utvecklat förbröst. Revbenen skall vara måttligt välvda. Buklinjen skall vara väl uppdragen.

Svansen skall vara högt ansatt och grov samt bäras kraftigt ringlad över ryggen. Svansspetsen skall nästan nå ner till hasen, när svansen hänger

 

Skuldrorna skall vara måttligt sluttande och utvecklade. Armbågarna skall vara åtliggande. Frambenen skall vara raka med kraftig benstomme. Framtassarna skall vara tjocka, runda, välvda och slutna. Bakbenen skall vara välutvecklade, starka och måttligt vinklade. Baktassar som framtassarna. Rörelserna skall vara spänstiga och kraftfulla

 

Täckhåren skall vara grova och raka och underullen mjuk och tät. Pälsen på manken och bakdelen skall vara något längre. Pälsen på svansen skall vara längre än på resten av kroppen.

Rödfawn, sesam (rödfawn päls med svarta spetsar), brindle eller vit. Nämnda färger utom vit skall ha ”urajiro”, dvs vitaktig päls på nospartiets sidor, på kinderna, på halsens och underkäkens undersida, på bröst och mage, på svansens undersida och på benens insidor.

Hanhund: 67 cm Tik: 61 cm En avvikelse på +/- 3 cm tolereras